Ett barn som använder teckenspråk kan vara dövt eller hörande, barnets föräldrar kan vara döva eller hörande och barnet kan ha syskon eller nära släktingar som är döva eller hörande. Således är det inte hörselstatusen som bestämmer om ett barn tillägnar sig teckenspråk eller om teckenspråk används i barnets familj. Den teckenspråkiga språkgemenskapen har särskilda drag jämfört med övriga språkgemenskaper. Exempelvis har den teckenspråkiga språkgemenskapen inget eget geografiskt område. Familjer som använder teckenspråk befinner sig i olika områden runt om i landet på ett närmast slumpmässigt sätt, men de flesta finlandssvenska familjer inom Svenskfinland.
Dessutom överförs teckenspråket sällan direkt från generation till följande, utan medlemmarna i en teckenspråkig språkgemenskap har ofta haft en egen unik väg till teckenspråkighet.
Av döva barn föds 95 % till hörande föräldrar. Dessa föräldrar har sällan erfarenhet av teckenspråk eller den teckenspråkiga språkgemenskapen. Det är därför ytterst viktigt för barnets teckenspråksutveckling och språkinlärning att det ordnas stöd för hela familjen. För syskon till döva barn används benämningen SODA (Siblings of Deaf Adults). Av barnen till döva föräldrar är i sin tur 95 % hörande. För dem används benämningen KODA (Kids of Deaf Adults) eller CODA (Children of Deaf Adults).
KODA-barn tillägnar sig samtidigt både talat språk och teckenspråk från sin omgivning. En döv förälder till ett KODA-barn är ofta den enda döva i sin släkt, och därför förekommer det inte en kedjelik överföring av teckenspråk mellan flera generationer. För att en döv förälder och ett hörande barn ska ha ett fungerande gemensamt språk är det ytterst viktigt att se till att barnets teckenspråk utvecklas på det sätt som är typiskt för barnets aktuella ålder. Endast 5 % av döva barn föds till döva föräldrar. I dessa fall finns det ofta fler personer som använder teckenspråk i släkten, och då är situationen jämförbar med situationer där barn föds och blir en del av språkgemenskaper för talade språk, som till exempel familjer som talar samiska eller svenska.
I kartläggningen utförd av VIKKE-projektet deltog också familjer där både barn och föräldrar var hörande. Trots det använde även dessa familjer teckenspråk, och barnen tillägnade sig teckenspråk. Nästan hälften av barnen växte dock upp i en flerspråkig språkmiljö där barnen regelbundet utanför hemmet mötte och fick språkligt inflöde från personer som använde minst tre olika språk. Vissa barn tillägnade sig ett eller fler talade språk, till exempel finska och svenska, samt ett eller fler teckenspråk, till exempel finskt och finlandssvenskt teckenspråk. Barn som tillägnar sig teckenspråk och familjer som använder teckenspråk utgör alltså en mycket mångformig skara även i denna bemärkelse.
Genom intervjuerna nedan kan du bekanta dig med mångformigheten bland familjer som använder teckenspråk, olika sätt att använda språk, språkliga lösningar i familjernas vardag samt metoder genom vilka man kan stödja barns två- och flerspråkighet.
En teckenspråkig språkgemenskap har särskilda drag jämfört med övriga språkgemenskaper.
Hörselstatusen hos ett barn eller övriga familjemedlemmar bestämmer inte alltid om barnet tillägnar sig teckenspråk eller om teckenspråk används i barnets familj.
Familjer som använder teckenspråk är minst tvåspråkiga men ofta flerspråkiga.
Välj undertexter på svenska via inställningarna.
Läs mera
Allen, T. E. (2014). The deaf community as a “special linguistic demographic”: Diversity rather than disability as a framework for conducting research with individuals who are deaf. In E. Orfanidou, B. Woll & G. Morgan (Eds.), Research methods in sign languagestudies: A practical guide (pp. 21–40). Wiley-Blackwell
De Weerdt D., & De Weerdt, L. (2017).Little Leon signing and speaking. Kieli, koulutus ja yhteiskunta, 8.3.2017. Retrieved from http://www.kieliverkosto.fi/article/little-leonsigning-and-speaking/
Hanhikoski, C. (2020) Suomalaista viittomakietlä omaksuvien lasten kieliympäristön piirteet. Maisterintutkielma Jyväskylän yliopisto. http://urn.fi/URN:NBN:fi:jyu-202012157111
Kanto, L. (2018). Kaksimodaalinen kaksikielisyys ja sen varhainen kehitys. L. Nieminen, A. Yliherva, J. Alian & S. Stolt (toim.), Monimuotoinen monikielisyys : Puheen ja kielen tutkimuksen päivät Helsingissä 5.-.6.4.2018 (s.92–101). Puheen ja kielen tutkimuksen yhdistyksen julkaisuja, 50. Puheen ja kielen tutkimuksen yhdistys. Helsinki: Unigrafia. https://jyx.jyu.fi/bitstream/handle/123456789/60942/1/artikkelikanto.pdf
Kanto, L., Huttunen, K. & Laakso, M.L. (2013). Relationship between the linguistic environments and early bilingual language development of hearing children in Deaf-parented families. Journal of Deaf Studies and Deaf Education, 18(2), 242-260. https://doi.org/10.1093/deafed/ens071
Kanto, L., Laakso, M., & Huttunen, K. (2017).Use of code-mixing by young hearing children of deaf parents.Bilingualism: Language and Cognition, 20(5), 947–964.
Lanza, E., & Curdt-Christiansen, X.L. (2018).Multilingual families: aspirations and challenges. International Journal of Multilingualism, 15(3), 231–232
Pichler, D.C., Reynolds, W. & Palmer, J.L. (2019). Multilingualism in signing communities. Teoksessa S. Montanari & S. Quay (toim.) Multidisciplinary Perspectives on Multilingualism; The Fundamentals (s. 175-201). Walter de Gruyter.