Berättarförmågan grundar sig på de färdigheter barnet har under den förspråkliga fasen. I den här fasen har barnet en vilja att utforska världen omkring sig tillsammans med sin förälder, peka ut intressanta föremål och tillsammans begrunda föremål eller händelser i situationer där barnet delar ett uppmärksamhetsobjekt med någon annan. I takt med att det produktiva tecken- och ordförrådet utvecklas börjar barnet i cirka 1–2 års ålder småningom hänvisa till föremål och händelser i sin omgivning med hjälp av tecken och ord. Barnet uttrycker sig fortfarande kortfattat, och förälderns stöd är viktigt för barnets berättande och den ömsesidiga interaktionen.
När barnets yttranden gradvis blir längre i 2–3 års ålder börjar hen producera yttranden som avbildar tidsmässiga händelseförlopp. Till en början berättar barnet om personliga och ofta rutinmässiga vardagliga händelser som till exempel kvällssysslor eller dagliga händelser på daghemmet. Den vuxnas stöd är fortfarande viktigt för att berättandet ska lyckas, och den vuxna utvidgar och kompletterar ofta berättelsen i samspel med barnet. Genom att handla på det här sättet fungerar den vuxna också som en språklig modell för barnet. Småningom avtar den vuxnas stödande roll i barnets berättande, och barnet börjar också berätta påhittade berättelser. I ungefär 3–4 års ålder börjar barnet hänvisa till tidsmässiga händelseförlopp, utspelningsplatser och personer i sina berättelser. Dessutom börjar barnet småningom hänvisa till känslor, förklara orsaker till händelser och använda sambandsmarkörer som ”sedan, därför, för att” i sina berättelser. I takt med att utvecklingen framskrider blir berättelsestrukturerna mer komplexa, och innehållet i berättelserna blir också mycket klarare.
I 5–7 års ålder har barnet en allt bättre förmåga att förstå andra personers känslor, avsikter och tankegång. Barnets förståelse för andra människors tankar och synvinklar utvecklas. I den här åldern verkar det ske ett stort framsteg i barnets berättarförmåga. Barnet börjar på ett mångsidigt sätt hänvisa till platser och tidpunkter för händelser samt till personer som ingår i händelserna. Barnet utvecklar också en förmåga att förstå och berätta om sambanden mellan personerna och kontexten för händelserna i berättelsen. Berättelsestrukturerna blir mer organiserade och mångsidiga, och berättelserna blir längre och mer detaljrika. Barnen försöker också finna förklaringar till händelserna och handlingarna i berättelserna.
De klarar också av att tolka mer komplexa känslor, till exempel avundsjuka och skuldkänslor, och de blir allt bättre på att uppfatta skillnader mellan synliga handlingar och verkliga känslor som är i konflikt med varandra (till exempel ”Häxan låtsas vara snäll, men i verkligheten vill hon äta Hans och Greta”).
I 8–10 års ålder påminner barnens berättelser alltmer om de berättelser som vuxna berättar, även om tillägnandet av nyanserad humor och särskilt sarkasm fortsätter även efter den här åldern. Barnet har förmåga att producera mångsidiga berättelser och iaktta de grammatikaliska och pragmatiska strukturerna i språket. Barnet klarar också av att begrunda sin berättelse och de teman och personer den innehåller på ett mångsidigt sätt samt att göra olika tolkningar av berättelsen.
I den här åldern klarar barnet också av att anpassa sin berättelse enligt mottagaren. Barnet utnyttjar allt oftare sitt allt bredare vetande och de livsupplevelser hen har samlat på sig när hen berättar sina berättelser. Berättelserna innehåller komplexa strukturer och syftningar, och de utgör sammanhängande helheter.
Det kan finnas stora skillnader i utvecklingen av berättarförmågan mellan olika barn som tillägnar sig teckenspråk. Faktorer som kan påverka utvecklingen är till exempel dragen i barnets språkmiljö, mängden och kvaliteten av teckenspråkigt inflöde och hurdana möjligheter barnet har att använda språket i olika situationer och med olika människor.
Den vuxnas roll och språkliga modell är ett viktigt stöd i utvecklingen av barnets berättarförmåga.
Till en början berättar barnet om vardagliga och återkommande situationer.
Allteftersom utvecklingen framskrider blir barnets berättelser mer komplexa, och hen introducerar småningom olika syftningar till tid, plats, personer och orsaker till händelser.
I videorna används finskt teckenspråk.
Video 1: Utveckling av berättarförmåga i 3‒5 års ålder
Video 2: Berättelse
Video 3: Tre små grisar
Läs mera
Becker, C. (2009). Narrative competences of deaf children in German Sign Language. Sign Language & Linguistics, 12(2), 113-160.
Bybee, J. (2014). Analytic and holistic processing in the development of constructions. Teoksessa A. Inbal, M. Casillas, C. Kurumada & M. Tice (toim.) Language in interaction: Studies in honor of Eve V. Clark (s. 303–314). John Benjamins Publishing Company: Amsterdam.
Herman, R., Grove, N.,Holmes, S.,Morgan, G., Sutherland, H. and Woll, B., (2004). Assessing BSL Development: Production Test (Narrative Skills). London, UK: City University.
Loukusa, S., Mäkinen, L., & Kotila, A. (2020). Kielen käyttötaidot. Teoksessa: E. Niemitalo-Haapola, S. Haapala & S. Ukkola (toim.), Lapsen kielenkehitys: Vuorovaikutuksen, leikin ja luovuuden merkitys (s. 139-160). Jyväskylä: PS-kustannus.
Loukusa, S., Paavola, L., Laakso, M. & Leiwo, M. (2011). Lapset kieltä käyttämässä: Pragmaattisten taitojen kehitys ja sen häiriöt. Jyväskylä: PS-kustannus.
Morgan, G. (2005). The development of narrative in British Sign Language. In, B. Schick; M. Marschark & P. Spencer (Toim.). Advances in Sign Language Development in Deaf Children.
Pietarinen, H. (2021). Suomalaista viittomakieltä omaksuvien 8-vuotiaiden lasten kerrontataidot SVK-NARRATI menetelmällä arvioituna. Maisterintutkielma. Jyväskylän yliopiston kieli- ja viestintätieteiden laitos.
Rathmann, Christian, Mann, Wolfgang & Morgan, Gary 2007: Narrative Structure and Narrative Development in Deaf Children. ‒Deafness and Education International 9(4) s.187-196.
Reynolds, Wanette 2018: Young Bimodal Bilingual Development of Referent Tracking in Signed Narratives: Further Justification of Heritage Signer Status. ‒Sign Language Studies 18(3) s.328-354.